Sucker Punch.

Robotkrigare, propellerplan, zombienazister i gasmask och en dansande flicka med katana som dräper drakar känns som en kombination som direkt borde falla mig i smaken, men av någon mystisk anledning såg jag aldrig Zack Snyders Sucker Punch på bio. Nu var jag, som sagt, inte där, men jag kan tänka mig att det på vägen ut från samtliga biografer fanns en skylt med texten "Ingen återbetaltning". Säkerligen också följt av en glad min a'la Watchmen.

Filmen inleds med Baby Doll (Emily Browning) som försöker hantera sin moders bortgång och styvfaders svek. Tillslut blir hon instängd på ett mentalsjukhus där hon fabricerar sin egen drömvärld för att hantera det faktum att hon den inom den närmaste veckan står inför en lobotomi.

Det är helt klart en annorlunda idé, och all heder för det, men Sucker Punch är, även om man är sparsam med krutet till kritikbazookan, så usel att ett lekprogram vid middagstid med Anton Körberg i spetsen framstår som Citizen Kane (1941) i jämförelse.

Miljöerna må vara stiliga med sina nattsvarta och eldiga oranga toner, men bland dussinskådisar, ett manus som aldrig har hörttalas om karaktärsutveckling (replikerna får dessutom plats på ett A4), och den totala bristen på eftertryck i den benhårda fasaden gör att sprickorna i den tillsyns först polerade ytan blir så djupa att inte ens den största actionfesten i filmhistoria kan rädda detta bombastiska haveri till misslyckad popcornunderhållning. Till råga på det är dessutom så tröttsamt lika i ton och framställning att enformighetsfaktorn bäst kan liknas vid den som uppstår när man ser en powerpoint-presentation administrerad av en narkoleptiker.

Ett annat fundamentalt problem är överanvändadet av slow-motion, som verkar leta sig in vare det rör sig om en snyggt koreograferad strid mot en Tengu (förklaring, om man nu inte spelat Dead or Alive eller Ninja Gaiden, förstås) med en minigun, eller om så bara någon breder en smörgås.

Resultat är ett häpnadsväckande svagt schvung - inte den pangpangorgasm som Snyder vill bjuda oss på.

När en föreläsning ledd av en tråkig kulturtant som förespråkar förträffligheten med bruna scarfar känns som ett potentiellt alternativ till underhållning har något gått allvarligt fel i den skapande processen.

Vad hände egentligen med kreativiteten som gav oss 300 och Watchmen?