Man behöver inte vara speciellt analytisk för att inse att ett digitalt äventyr inte blir en starkare upplevelse eller mer uppslukande och naturlig bara för att man tvingas vifta med hela armen istället för att enkelt luta joysticken och sedan trycka på "A" för att genomföra en enkel handling. Därmedelst är det inte sagt att rörelsekänslighet är en genomgripande dålig utveckling, hellre försök (om än tafatta sådana) till framåtskridande än inget alls, även om branschen har stapplat i fel riktning sedan 2006.
Tyvärr verkar inte Wii U råda bot på trenden.
När ett föremål av en sådan indiskret storlek som den nya kontrollen, placeras mellan spelaren och det som försiggår på skärmen blir man, om något, påmind om att det faktiskt bara är en tillfällig förströelse man ägnar sig åt. Nu ska man alltså gestikulera och samtidigt stirra på en plastig inramning inuti en annan inramning (läs: skärm), om än en oundviklig sådan, för att uppnå en bättre och mer omvälvande upplevelse?
Hur går det ihop?
Ju mer tankekraft och energi som går åt till att utföra det som krävs för att kontrollera spelet, desto mindre uppmärksamhet får det som faktiskt äger rum på skärmen. I ärlighetens namn ser det inte speciellt ergonomiskt ut heller; varken kontrollen eller den position vissa spel verkar kräva att man intar. För hur nöjsamt är egentligen Mushroom Kingdom med mjölksyra i axlarna? En någorlunda kvalificerad gissning säger mig att det inte är så värst underhållande, ändå verkar det vara precis det vi går till mötes om vi tvingas hålla kontrollen som på bilden ovan.
Wii U verkar intressant, men den ger knappast intryck av att vara den renässans jag hoppades på. Om något så känns det mest som en tidig prototyp, vilket arton månader före release inte är speciellt betryggande.
Förhoppningsvis blir jag, tillslut, positivt överraskad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar