Duke Nukem fungerade utmärkt i en tid då pottfrisyr med uppsprayad snedlugg, prassliga seglarjackor (Henry Lloyed?) och Backstreet Boys var lika populärt som Apple-produkter är idag, men redan minuter in i det ofattbart försenade Duke Nukem Forever står det klart att varken hertigen själv, eller någon av de femtioelva utvecklare som spelet passerat, har något att erbjuda 2011.
På papper verkar rymdskurkar och spelvärldens största antidiplomat, som även denna gången beväpnats med en snitsigt utformad arsenal innehållande allt från hagelsprak till radiostyrda bilar, inte som en horribelt katastrofal idé - men det är det. Om något så är Duke Nukem Forever ett antiklimax utan dess like, och ett bevis på vilken häxblandning av tafatta idéer i ett virrvarr av fruktansvärt medelmåttiga designdirektiv som bollats mellan diverse utvecklare under det senast årtiondet; en slags sammanfattning av spelmoment vars "bäst före"-datum sedan länge passerat.
I grund och botten handlar det ändå inte så mycket föråldrad design, om den fruktansvärda bilduppdateringen, att grafiken pendlar mellan horribel och olidlig, de fasansfulla animationerna eller ens laddningstiderna som får Sagan om Ringen-trilogin att kännas som en normal-lång reklamfilm, utan om att hertigen helt har tappat stilen - eller snarare att utvecklarna försökt leva upp till arvet utan att fundera över hur man bäst åstadkommer det, än hellre om man ens borde.
Ett perfekt exempel:
Duke kissar på golvet, fattar ett stadigt grepp om en närliggande bajskorv som om av någon anledning råkat hamna på golvet (ni vet, offentliga toaletter), slänger den på väggen ovanför pissoaren och utbrister, med sin klassiska machoröst, "I've got balls of steel".
Tar man då bort den nostalgiosande repliken, som är direkt lånad från en tidigare installation, och retrocharmiga Duke själv ur ekvationen, känns det, i ärligheten namn inte alls speciellt Duke Nukem - det är, bara - endast - förlamande uselt och ett patetiskt försök till avantgarde, något jag inte känner igen från äldre delar i serien där ledordet istället var "tufft".
Om en spelmässig, och dessutom polygonfattig, pungspark (den välriktade sorten) var målet med fjorton års utveckling så har ni lyckats, 3D Realms (ja, ni också Triptych Games, Gearbox Software och Piranha Games).
Duke Nukem Forever har varit ett stående skämt det senast årtiondet, och det verkar fortsätta så - av helt fel skäl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar