Möt Logan!

Dead Island gör skäl för namnet; dödare än tribaltatueringar är svårt att bli. Att Logan dessutom är en föredetta fotbollsspelare a'la amerikanskt collage, har en knäskada, och tidigare i livet körde ihjäl en tjej när han deltog i en olaglig biltävling gör honom inte alls mer stereotyp.

Logan, höjden av originalitet!

Paul.

I den strikt barnförbjudna sci-fi-komedin Paul, får vi följa nördstereotyperna (sladdriga t-shirts, flottigt hår, ni vet?) Graeme (Simon Pegg) och Clive (Nick Frost) som besöker seiretidningsmässan Comic Con i Sandiego, och sedan ger sig ut på en road-trip till olika berömda UFO-relaterade platser så som Black Mail Box. Givetvis dröjer det inte länge innan de, strax utanför Area 51, möter Paul, en utlänning med attityd, som är på flykt från en avslagen samling Men In Black-osande Arkiv-X-aspiranter utsända av FBI.

En klassisk, lagom komplex och lättsmält historia, med andra ord.

Dynamiken känner man till viss del igen från Shaun of The Dead och Hot Fuzz, som duon Simon Pegg och Nick Frost också spelade huvudrollerna i, och med den delvis roligt skrivna utomjordingen Paul (Seth Rogen), som bäst kan liknas vid en öldrickande buskis-E T, torde detta vara en självklar skrattfest. Inte minst för att det denna gången dessutom är Greg Mottola (Superbad) och inte Edgar Wright som sitter vid sparkarna.

Förvånansvärt nog resulterar det i ett långdraget och komikfattigt äventyr som får Ultra Violet, där orden "SLOW MOTION BACKFLIP" utgjorde de första åttio sidorna av manuset, att kännas som ett plausibelt alternativ till underhållning. 

För filmnördar (sorten som citerar Mulder), eller folk som anser att Lost In Space är höjden av komik, finns det en uppsjö av lustigheter och referenser att glädjas åt i Paul. Men lika ofta som humorn är finurlig, kvick och perfekt levererad känns den purbertal och behandlar publiken som en samling debila nötter, som om ett finger genom hålet i en flottig munk följt av lika fåniga som uttjatade "anal probe"-skämt (ni vet, det där som South Park roade oss med 1997?) skulle räcka för att vinna skratt femton år senare.

Floden av barnsligheter varvas ibland av ren briljans, som kommentaren om att engelska poliser inte bär vapen: "No guns? Then how are they suppose to shoot anybody?", och det räcker för att göra Paul sevärd. Men när skaparna av Superbad och Hot Fuzz går samman förväntar jag mig mer än något som simmar strax under vattenmärket för dussinkomedi.

Ni kan bättre, killar!

Dreamhack - oskuldsfärden i bilder.

"Atomic batteries to power, turbines to speed!".

Kapten.

Sucker Punch.

Robotkrigare, propellerplan, zombienazister i gasmask och en dansande flicka med katana som dräper drakar känns som en kombination som direkt borde falla mig i smaken, men av någon mystisk anledning såg jag aldrig Zack Snyders Sucker Punch på bio. Nu var jag, som sagt, inte där, men jag kan tänka mig att det på vägen ut från samtliga biografer fanns en skylt med texten "Ingen återbetaltning". Säkerligen också följt av en glad min a'la Watchmen.

Filmen inleds med Baby Doll (Emily Browning) som försöker hantera sin moders bortgång och styvfaders svek. Tillslut blir hon instängd på ett mentalsjukhus där hon fabricerar sin egen drömvärld för att hantera det faktum att hon den inom den närmaste veckan står inför en lobotomi.

Det är helt klart en annorlunda idé, och all heder för det, men Sucker Punch är, även om man är sparsam med krutet till kritikbazookan, så usel att ett lekprogram vid middagstid med Anton Körberg i spetsen framstår som Citizen Kane (1941) i jämförelse.

Miljöerna må vara stiliga med sina nattsvarta och eldiga oranga toner, men bland dussinskådisar, ett manus som aldrig har hörttalas om karaktärsutveckling (replikerna får dessutom plats på ett A4), och den totala bristen på eftertryck i den benhårda fasaden gör att sprickorna i den tillsyns först polerade ytan blir så djupa att inte ens den största actionfesten i filmhistoria kan rädda detta bombastiska haveri till misslyckad popcornunderhållning. Till råga på det är dessutom så tröttsamt lika i ton och framställning att enformighetsfaktorn bäst kan liknas vid den som uppstår när man ser en powerpoint-presentation administrerad av en narkoleptiker.

Ett annat fundamentalt problem är överanvändadet av slow-motion, som verkar leta sig in vare det rör sig om en snyggt koreograferad strid mot en Tengu (förklaring, om man nu inte spelat Dead or Alive eller Ninja Gaiden, förstås) med en minigun, eller om så bara någon breder en smörgås.

Resultat är ett häpnadsväckande svagt schvung - inte den pangpangorgasm som Snyder vill bjuda oss på.

När en föreläsning ledd av en tråkig kulturtant som förespråkar förträffligheten med bruna scarfar känns som ett potentiellt alternativ till underhållning har något gått allvarligt fel i den skapande processen.

Vad hände egentligen med kreativiteten som gav oss 300 och Watchmen?

Härligt Robin, härligt...