Like A Boss...

Flickor kan inte spela Tv-spel. Eller?

Nördkulturen har börjat sprida sig mer och mer till det kvinliga könet, och det har självklart väckt stormande diskussioner. Höjda röster har skrikit sig hesa om "kulturperspektiv etablerat av män" och hur svårt det är att vara kvinna i en grupp som de normativt inte tar del av.

Jag vill inte tömma en dunk bensin över ett redan rasande bål; men vad är det egentligen folk bråkar om?

Synsätt och erfarenheter är inte begränsat till våra kön, sexualitet eller etnicitet; ändå verkar det vara något diskussionen hakat upp sig på. Det pratas, nästan vrålas, om utrymme och hur kvinnor tar upp plats - men ändå ser jag inte en enda man föra den typen av resonemang. Ni (kvinnor) är, tro det eller ej, väldigt välkomna. Självklart finns en stereotyp; en öldrickande kille i vit junk food t-shirt som spelar Halo på Xbox Live. En stereotyp vissa kvinnliga spelare verkar ha svårt att acceptera: "vårat synsätt skiljer sig", brukar det heta. Men vet ni(?); mitt synsätt skiljer sig också. Ibland får man leva med det och låta utvecklingen ske i sin egen takt. 

Bara för någon dag sedan diskuterade en forumtråd (ja, en forumtråd är inte mycket värd, men den summerar den pågående diskussionen perfekt) de sexistiska och nedsättande bilder man hittat då man sökt på "gamergirl". Osökt undrar då jag självklart om man också tog sig tid att söka på "gamerguy". Förmodligen inte. Ändå verkar det uteslutande handla om hur kvinnor behandlas, när det egentligen handlar om oss alla.

När jag bekantar mig med dessa satar (inte kvinnor, utan gnällspikar) inser jag ganska snart att de är förlorade. Omdömeslösa predikningar om förtryck i en diskussion som är roligare att bygga drama kring än att faktiskt lösa - för det finns egentligen inte speciellt mycket att lösa. Varför det över huvud taget är en genusfråga till att börja med är bortom mig. Både män och kvinnor gör sig skyldiga till att som skrikande barn gråta över när ett företag eller någon slumpmässig person på internet gör något som inte är helt politiskt korrekt; sedan skyller de på varandra.

Det är dammigt, föråldrat och passé att dela upp oss i två läger; killarna mot tjejerna, som om det vore ett jävla dagis. Finns det någon slags prestige i att tjuta mest?

En förändring kommer ske. Men osämja mellan kön kommer inte hjälpa våran älskade kultur att utvecklas. Snarare tvärtom. Lägg ner och lek tillsammans; det finns egentligen inget som står i vägen annat än eran sorgliga tångsynhet - det hjälper ingen att vara pretentiös och svår. Tänk på det.

Kensmörgås?

Den här bilden gör mig lite illa till mods av många anledningar (inte bara den där uppenbara att Barbie dekapiterat Ken och inte helt smidigt stuvat in honom i sin kyl ihop med mat vilket knappast kan ses som sanitärt). Hon har dessutom dödat ytterligare en person och avlägsnat dennes händer; en tyckte hon var värd att spara eftersom den vilar fint i kylen stax bakom hennes rödvin (eller brevid mjölken, om den nu var svår att hitta) och den andra fick bli tuggleksak åt hunden.

Det står, milt sagt, fan inte rätt till här.

I våffeljärnet ligger en pistol, vilket mer eller mindre betyder att Barbie inte behövde separera Kens huvud från hans kropp för att döda honom - det fanns andra sätt - alltså var en spontanamputering efter det att hennes kille var död något hon fann lämpligt. Tydligen ingick en fräsig och tillsynes näringsrik sallad i den planen; hälsan kommer ju ändå i första rummet!

Varför Barbie har lagt osten (som är en direkt kylvara) under en huv ihop med kakorna utanför kylen när rödvinet (som inte ska hållas kylt) tydligen fick plats får vi nog aldrig reda på. 

Red Riding Hood.

Red Riding Hood är en enda lång pretentiös fantasyklyscha om kärleksproblem, människor med den där typen av hår som inte ger vika en för varulvsstrid (ni vet, James Bond-sorten fast utan charm?) och talande djur.

Upptäckten att varvular, zombies, vampyrer och andra sagoväsen nästan undantagslöst reulterade i direkta kassasucceér får mig osökt att tänka på en åttaåring som lyckats övertyga sina två bästa kompisar om att smeta bajs på väggarna är det bästa som hänt sedan Pokémon. Det är bokstavligt talat skitkul för alla utom de som kan knyta sina egna skosnören.

Cathrine Hardwicke är en av de åttaåringarna.

Men hon vet utan tvekan vad hon sysslar med. Storslagna (om än dåligt animerade) vyer varvas med överdramatiska dialoger där allt utom orden ligger i fokus; allt för att locka den tonårspublik som gjorde Twilight så framgångsrik. Men Red Riding Hood är inte som Twilight - Red Riding Hood är Twilight. Om än i ny förpackning; en nygammal sådan.

Det känns billigt; som att lathet var ett ledord. Dåligt framställd och krystad tonårskärlek med ett töntigt "Jag är farlig, kom inte hit men kom hit ändå"-tema stämplat rakt över filmduken varvas gång på gång av undermåligt filmade actionsekvenser där att försöka gissa vem som just slog vem är intressantare än karaktärerna själva. Att dessutom klistra ett tema som Rövluvan över vad som förmodligen egentligen bara började som en horribelt skriven film känns som ett desperat försök att på något vis göra oss i publiken intresserade, att engagera oss i det fruktansvärt misslyckade kaos som råder i nästan två timmar. 

Likheterna med bröderna Grimms historia är dessutom få, och de som på något vis råkat komma med längs vägen förstör mer än vad de gör nytta. Red Riding Hood hade, som film betraktat, mått bättre utan Red Riding Hood. Kommersiellt hade det varit en annan historia.

I slutändan är Red Riding Hood, i gott sällskap, trevlig underhållning även med cynikerbrillorna på.

Citrongranat!

Jag hade inte en tanke på att hoppa på en sån här bloggsnurrgrej, inte ens i halvliggande läge. Men nu är det gjort och jag känner mig ganska nöjd. Så okej, mina förväntningar på mig själv när det kommer till bloggande är inte speciellt höga. Till mina (eventuella) läsares (och omgivnings) stora företret är mina favoritämnen de som sträckt sig genom alla typer av media - ni vet, spel, film, musik och lagom originellt vardagsliv(?) - en diskussion som både känns och är lika uttömd som den är överflödig.

Det är min världsfrånvända plats på internet; det finns många precis likadana, men den här är min.