"Är du en jungfru i nöd...?".

Det råder många debatter kring spelmedia idag; är det inte om våldet som förvandlar våra barn till labila yxmördare i gul regnjacka (tänk Christian Bale i American Psycho), så är det kvinnosynen som väcker giftiga åsiktsutbyten. Förvisso har både filmskapare såväl som spelutvecklare insett att deras mindre intellektuellt eller romantiskt inzoomade kvinnliga tittare också vill ha ett tuggben emellanåt, och då får Kiera Knightley får skjuta pilbåge eller vifta med något vasst (fastän att hon knappt har fysik nog att lyfta en normalstor katt) medan hon pratar "tufft". Men är politisk och anatomisk korrekthet verkligen synonymt med nöje?

Jag tror inte det.

Samhället  uttrycker unisont bestörtning och äckel när en lättklädd kvinna traskar omkring på en oljeprom, men inte över att en manlig extremt anabolastinn superhjälte med tillhörande hakparti räddar en vän jungfru från undergång, fastän att det i sig är minst lika "sexistiskt". Råder det en slags universell lag som säger att könsdiskriminering är enligt spelreglerna så länge det involverar kallt stål, blonda krigare och drakar?

Tiden innan påhitt som "jämställdhetsbonus" (att man oavsett kön ska behandlas lika ser jag som en självklarhet, men upptåg som tar ekonomiskt strupgrepp och tvingar fram en jämbördig föräldraledighet är inte rätt väg att gå. Eller vad tycker ni, Skatteverket?) hördes jämmer och klagan över att det var en markant fördel att arbeta gentemot att vara hemma på blöjjour. Då gick det utmärkt att som kvinna vara arg och uttrycka missnöje över situationen, men som man hade man inget kverulera över fastän att tiden med barnen är något som aldrig kommer åter medan arbetsmarknaden består.

Jag säger inte att kvinnor ska sitta hemma, virka och torka rumpor - däremot säger jag att det finns två sidor av allt, varav en, i just i denna typ av fråga, grovt har kommit i skymundan.

Om She-Girl (finns hon?) dödar Skeletor och räddar (för att vända på rollerna) Leonardo Dicaprio från ett olyckligt slut ska det vara för att det var den faktiska avsikten, inte för att ha politiska aspirationer -  något slags jämbördigt ideal - som påklistrat inkräktar på fiktionen.

Kan inte uppdiktade historier - lek, på låtsats - få vara just det utan att bli ett politiskt minfält?