Svenska Speltidningar.

Det finns en övergripande stilistisk modenyck inom spelrelaterad entusiastpress; tvär korthuggenhet, finurliga formuleringar och konstlade ordvandringar som för det mesta irrar omkring till den grad då man undrar om författaren själv ens hade en plan till att börja med. Förvisso är det emellanåt snyggt för formuleringen i sig, men hur pass mycket vital information är värt att offra för en människas personliga prägel?

Nog för att det kan finns en viss konstnärlighet i att att skriva en recension (förhandstitt, nyhet, you name it), men att vara självupptagen och introvert gör att skribenten hamnar i fokus - inte de spel eller personer som egentligen omskrivs. Att allt större del av tidningarna dessutom används till krönikor, vad redaktionen har ägnat den senaste månaden åt och vem som har skaffat en "ny" och "fräck" Eddie Meduza-look borde lätta på stjärnsuget och det envisa egot som hela tiden prompt pressar in sin identitet i diverse texter. 

Skribenterna är inte stjärnorna, hur gärna de än vill vara det. 

Missförstå mig inte, jag har inget emot att författarens identitet återspeglas i en recension, men när en text uppenbarligen blir lidande och fokus hamnar på något annat än förstklassig information (som bör vara målet) är det inte längre godtagbart.

Skrift är en obegränsad kommunikationmodell , så det är fullt möjligt att vara djupsinnig och analyserande utan att vara en robot som levererar formelstöpta texter. Antingen serveras man handfallna påståenden utan verifikation i stil med "grafiken är bra", eller så blir det en sorts "stiluppvisning" (i brist på bättre ord) där tingeltangel har prioritet. Varför är det så svårt att hitta kritiska, djupa och insiktsfulla texter kring ämnet där recensenten i måtta bidrar med färgklickar i en annars saklig och informativ text?

Så handlar det ju förstås inte bara om recensioner, utan också om de kopiösa antalet sidor som handlar om vad folk åt på den senaste bjudresan till E3. Där står människor, skribenter till yrket, på en av världens mest respekterade mässor, mitt bland hundratals montrar, och de väljer att skriva om vad de åt? 

För att sätta det i perspektiv; det är som att vara jagad av en T-rex och oroa sig över att man missar reprisen av MacGyver - jävligt felprioriterat, med andra ord.

Jag börjar bli uppriktigt less. Speljournalistiken har utan tvekan gått framåt, men just nu börjar den, inom vårat avlånga lands gränser, ta en ganska jobbig riktning.