Hårdkärna?

Spelare som sökte obönhörligheten i prövande och frustrerande utmaningar brukade kallas "hardcore". För dem fanns en spelvärld bortom EA och mainstreamtitlar (som det där udda japanska spelet du aldrig köpte bara för att omslaget såg lite för vågat ut). Idag är i princip allt som inte heter Cooking Mama värt epititet hardcore.

Betydelseförskjutningen beror delvis på en bransch där "kommersiellt" har blivit mer och mer av ett ledord; högriskprojekt är en raritet och uppföljarna har blivit påfallande många. Men det beror också på ett paradigmskifte; nästan enstämmigt skriker nördkulturen ut målande utläggningar om hur "spel är konst" och "något mer än spel". Anländadet av Wii var spiken i kistan (jag klandrar ingen, det är en naturlig utveckling).

I mitt förra (egentligen förrförra) inlägg skrev jag om en stereotyp; en öldrickande kille i vit t-shirt som spelar Halo över Xbox Live. Den stereotypen spelar varken DoDonPachi Daioujou eller Nintendogs. Iställer landar vi halvhjärtat i den allra bredaste (och tråkigaste) mittfåran bland de säkra korten (Call of Duty, Halo, Grand Theft Auto - ja, ni vet). Saker som obskyra spelsamlingar, highscore, milslånga combos och ett genuint intresse betyder ingenting längre. Äger man i princip en enda konsol (eller något man överhuvudtaget kan spela på) utom Wii är man idag hardcore. 

Självklart har titeln som elitist (även om det kan diskuteras) inte någonsin haft något direkt värde, men det känns förbannat tråkigt att "hardcore" numer innefattar allt som inte är rosa, fluffigt, bajsar regnbågar och heter "Blow-up Seahorses In Fun Land II".

Och innan någon öppnar e-käften och spyr lite e-galla över mig; nej, det var inte bättre förr - bara annorlunda.