Jag vet inte riktigt hur gammal jag var när Pokémon slog igenom, men det skedde abrupt. Som över en natt hade plötsligt alla barn ett Game Boy och enorma högar med kort som det friskt byttes med under rasterna.
Man fångade monster, slogs mot monster och älskade monster.
Detta medförde självklart en hel del konflikter som inte sällan slutade i gräl och tårar. Ibland berodde det på att någon blivit bitter när denne insett att Charizard faktiskt var värd mer än tolv identiska Pikáchu-kort, och ibland berodde det på en rasande debatt om vilken Pokémon som var bäst; Squirtle eller Bulbasaur.
Osökt för det tankarna till höstens två mastodonter; Call of Duty: Modern Warefare 3 och Battlefield 3.
Fanboyism (mer om det här) är något som i närmast grotesk utsträckning cirkulerar kring dessa två branschjättar. Finner en slumpmässig internet-individ något så hemskt som en positiv tanke (i text form) kring ett av spelen i fråga och har planerat att inhandla konkurrenten är det genast dags för e-dekapitering; helt utan nåd, oavsett vad som egentligen har sagts.
Tidigare idag lämnade jag en enkelt kommentar under trailern för Call of Duty: Modern Warefare 3, som debuterade under natten. Kontentan i denna kommentar handlade om hur spelvärldens likriktning, dessa shooters som alla bygger på samma scenarion och principer, mer eller mindre består av samma innanmäte fast i olika förpackning, och att jag börjar bli utled över detta faktum.
Av någon anledning attackerades jag, efter detta uttalande, inte bara av rabiata Infinity Ward-dyrkare utan också av ett garde Battlefield 3-anhängare som också plockat upp högafflarna, som om mina ord skulle smitta deras prisade spel. Och istället för att objektivt och rationellt placera sina sedan länge förbokade juveler i ett sunt perspektiv försvarar de sina älsklingar som om det gällde livet. Alla fel, brister och skavanker ignoreras, och alla som inte tar del i den fanatiska gemenskapen är fienden, oavsett vad man gör eller säger.
Helt plötsligt är vi tillbaka på en skolgård, men debatten om Squirtle och Bulbasaur har upphört; istället har barnen fått en gemensam fiende att mobba.
Att ett korståg, en häxjakt, inleds så fort någon av en särpräglad åsikt gör sig hörd är patetiskt. Antingen är man ett troll (terminologi) eller så är man radikalt efterbliven - det är helt enkelt omöjligt att vara av en viss åsikt.
Vi är vuxna, och borde kunna leka tillsammans utan att våran omgivning tar formen av en skolgård.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar