Utvecklar man skräckspel finns det två grundläggande sätt att terrorisera sin publik. Att kasta oväntade och extra blodiga fiender i beprövat chockmanér är vad jag skulle kalla "Resident Evil"-approachen. Alternativt kan man placera den stackars spelaren i en obehaglig miljö, misshandla dem dem med ångestframkallande bildspråk och gradvis låta en fruktansvärd berättelse utvecklas. Oftast resulterar det i något som stannar kvar i minnet långt efter att konsolen är avstängd och att bilderna tonats bort från pixlarna på skärmen. För enkelhetens skulle kan vi kalla detta för "Silent Hill"-metoden.
Fatal Frame 2: The Crimson Butterfly är ett Silent Hill.
Från en futtig ficklampa kommer en svag ljuskägla som knappt orkar skära genom det becksvarta mörkret. I bakgrunden hörs en orkester av overkligt oroande buller och mitt i den gryniga sub-verkligheten står Mio, en japansk tonårstjej, beväpnade med en kamera och omgiven av torterade själar som sakta driver henne till vansinnig galenskap.
I grunden är Fatal Frame 2: The Crimson Butterfly inte alls nyskapande - istället är det otroligt välslipat. Arkitekturen är ett underbart exempel på hur man konstruerar en övertygande och trovärdig spelmiljö, med sammanflätade områden och ofta superbt dramatiska kameravyer. Alla moment är omåttligt välstrukturerade och ger en spelupplevelse som levererar som inget annat. Att utforska en liten övergiven japansk by blir inte bättre än så här. Mekaniken må förvisso vara gammal och hjulspåren välbesökta, men den störtflod av uppslukande obehag som uppstår när man blint snubblar omkring i perma-mörker med endast en kameralins som frälsning är omatchad.
Fatal Frame 2: The Crimson Butterfly är terror.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar