Retroperspektiv är något som tycks invadera all form av spelmedia när det vankas en ny The Legend of Zelda-installation, eller som nu, när spelserien fyller tjugofem.
Är det något fenomen i spelvärlden som förtjänar att uppvaktas så är det förstås The Legend of Zelda, men jag börjar bli trött på den katafoni av hyllningskörer som sjunger lovsånger. Inte minst i svensk speljournalistik som verkar ha drabbats av en psykos när det kommer att ära denna redan överexponerade spelserie.
Behöver Level # 62 då verkligen ha ett Zelda-reportage som utgör en tredjedel av tidningen?
Nej. Verkligen inte.
Långa artiklar om förträffligheten i Hyrule, listor på bossar och vapen, finurliga tips som kommer tio år försent och ett evinnerligt tjat om nostalgi avlöser varandra i rasanade takt. Det ryms bara en viss mängd inom ramen; allt har sagts och det finns inga nya infallsvinklar att ta till bordet.
En lång (och utdragen) dödsstöt visar sig redan i inledningen; fem sidor som hedrar Ocarina of Time, spelvärldens mest åskådliggjorda milstolpe. Förvisso har Pär Villner utan tvekan skrivit en bra och innehållsrik text; problemet ligger i att jag redan har läst den ett dussin gånger, om det ens räcker.
Resterande sidor ägnas, i sedvanlig ordning, åt A Link To The Past. Mycket av innehållet är dessutom återanvänt från tidigare retroperspektiv.
"Sveriges bästa spelmagasin", står det på omslaget. Ja, det kan ju bero på att ni är den enda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar