För att vara ett företag som insisterar på nya idéer är Nintendo ofantligt bakåt strävande i sitt sätt att tänka. Av någon anledning har den kreativa kanonen riktats mot hårdvaran snarare än de spel som borde vara motivet att köpa Nintendos system. Ständigt predikas det om banbrytande, nyskapande och epokgörande idéer som aldrig blir mer än en fotnot, en spelmässig parentes, eftersom de aldrig egentligen utnyttjas på ett oumbärligt sätt (det finns undantag, jag vet). Hårdvaran är ny och fräsch, men spelen är 10 år gamla.
Varför detta hyckleri, Nintendo?
New (något jag förmodar var tänkt att sälja spelet) Super Mario Bros är ett perfekt exempel. New (ny), vilket per definition betyder modern, oanvänd, förut okänd eller färsk, är verkligen inte ett korrekt sätt att beskriva ett spel som ter sig exakt överensstämmande med sina 10 år äldre bröder, med undantaget för mer förutsägbar, själlös bandesign och gimmickosande svampar. Ännu mer eländigt är det att den nedre touch-skärmen inte ens används.
Detta summerar perfekt Nintendos inställning på pricken.
Nästan uteslutande lutar de sig tillbaka på trötta gimmickar som strukit kärnspelare mothårs; ett släkte de dessutom allt mer sällan adresserar. Att rikta sig till en casual-publik som älskar tillfällig förströelse har varit fiffigt marknadspolitiskt sett, men hur länge kan man med färgglada spel dölja att "familjespelen" ofta egentligen är precis samma sak som det där andra "familjespelet", som dessutom är en väldigt solkig produktion men ändå säljs till fullpris? Är människor verkligen såpass omdömeslösa och okritiska?
Ny hårdvara för att locka köpare, sedan skapas samma spel om, och om, och om, och om, och om igen...
Det stör mig att ett så tonsättande företag stått på tomgång så länge. Allt de rör vid förloras på ett eller annat sätt. I stort sett alla de titlar vi idag väljer att ge epitetet "hardcore" dras (alltså i negativ bemärkelse) med rörelsekänsligheten istället för att förgyllas utav den.
Super Mario Galaxy 1/2.
The Legend of Zelda: Twilight Princess.
New Super Mario Bros Wii.
Donkey Kong Country Returns.
Super Smash Brothers Brawl.
Inget av ovan nämnda spel använder egentligen rörelsekänsligheten - istället är det en påklistrad parasit som på något vis är tänkt att rättfärdiga ett i själva verket underbart men helt obrukat koncept. Det är nästan sötsmaskigt tragiskt att den bärande idén som är tänkt att sälja systemet är det som försvagar upplevelsen allra mest.
Wii 2. Project Café. Nintendo Feel (Fiil?). Kalla den vad fan ni vill, men se för i helvete till att använda någon utav de möjligheter ni bäddar för. Det är ju, trots allt spelen, den råa skaparkraften, som gjorde er så vackra till att börja med. Era as.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar