En Blå Igelkott.

I min mening har Sonic The Hedgehog alltid varit ett halvfabrikat. Spelen har alltid varit långt ifrån särskilt bra och kan på sin höjd tituleras som passabla. Korslagda armar, en röd "snabbsko" som stampar otåligt i marken och sedan en hetsig färd genom ett minst sagt epilepsiframkallande flipperspel där man som spelare endast behöver trycka lite förstrött på hoppknappen om tempot mot all förmodan skulle retardera.

Snabbhet och gassande pastellfärg funkade för tjugo år sedan. Det ligger inte lika rätt i tiden 2011.

Numer följer både Sega och den blå igelkottens anhängare en väldigt distinkt modell; det tjatas friskt på Sega om hur spelen borde vara, Sega förser sina sympatisörer och sedan börjar cykeln om. "Sega måste hitta tillbaka till sina rötter och den andra dimensionen", sägs det. Men vet ni? Den trygghetsmättade glädje man upplevde i en tid som barn kommer inte tillbaka bara för att Sega gör exakt samma spel en gång till, och vem kan i ärlighetens namn påstå att det största värdet med Sonic The Hedgehog inte är den nostalgiska faktorn? Han har haft sina femton minuter. Det är tjugo år försent - gå vidare.

Det som ironiskt nog bromsar den spelmässiga framgången är de ofrånkomliga egenskaper Sega så envist tvingar Sonic att dras med, eller snarare hur de egenskaperna används i praktiken; Sonic behöver sakta ned och låta springskorna bli ett spelmoment snarare än en grundkonstruktion allt cirkulerar omkring. Även om den stora skara supportrar som följer honom skulle protestera så är det en genomgående reformation som behövs för att något gott ska kunna lämna utvecklarna. Att i princip alla spel som involverat Sonic mer eller mindre gå på räls är också något som akut behöver revideras. "Rälsen" och den extrema hastigheten gör att jag emellanåt tappar bort Sonic och spelen känns mer som ett digitalt flimmer vilket jag som spelare har en mycket mild möjlighet att påverka; det är knappast attribut synonymt med ett bra spel.

Vill man spela Sonic The Hedgehog 2 och uppleva exakt samma sak som när man var fem år gammal är det bättre att plocka fram sin Mega Drive (Genesis) än att gråta över att samma upplevelse inte kan återskapas idag; inte minst för att vi inte är fem år längre.

Lev med det.