Skräckvecka - Logg 3.

Föreställ dig att desperat springa genom skuggiga korridorer med ett ansiktslöst fördärv hack i häl. Du har kommit så långt, stött på så många ledtrådar, övervunnit så många hinder och känner ett akut behov att rädda framstegen: hur ska du annars kunna rädda dig själv?

Ungefär där slår det mig; skillnaden mellan Resident Evil och Silent Hill.

I Resident Evil försvarar jag symbolisk ordning genom att döda monstruösa zombies, men Silent Hill är något annat. Det handlar inte om ett virus eller människor som berövats allt utom basinstinkter, istället är det ren och skär illvilja - veritabel ondska - som sätter skräck i mig. Det finns inget S.T.A.R.S, ingen värld att rädda bortom den tjocka dimman och ingen anledning att slåss utom för mitt, och mina kära anhörigas, liv. För er var det kanske uppenbart från ruta ett, men det var det inte för mig, och det gör all skillnad.

Silent Hill 3 lyckades, förutom med den absoluta ensamheten, också med konststycket att punktera fiktiv fantasi på skärmen och få distansen mellan avatar, spelare och den tvinnade världen att upphöra - det talas inte till Heather, utan direkt till oss som spelare. Det, i sig, även utan alla avantgardistiska designval och pyramidformade huvuden, är skrämmande.

Resident Evil må krylla av konspirationer, men det finns något att lita på. I Silent Hill är det vi kallar verkligt lika stabilt som ett blött mariekex. Har man sett eftertexterna i den tredje installationen vet man det.

Nu gör Heather och jag ytterligare ett besök.