Skräckvecka - Logg 1.

Ni vet den där känslan man får när det där sista trappsteget som man var helt övertygad om fanns där visar sig vara gjort av luft(?) - ja, ni vet exakt vad jag menar. Tänker er nu den känslan i kombination med att trampa på en bit Lego. Ungefär så är det att spela Resident Evil; det är hemskt, jobbigt, plågsamt obehagligt och en hel massa andra, vid en första anblick, negativa adjektiv. Ändå har jag flera kvällar i rad återvänt för att få min nödtorft på zombies och horribel kontrollmetod stillad.

När jag förra veckan inhandlade Resident Evil Archives hade jag föga aning om vad som väntade; låsta kameravinklar, oförlåtande trial-and-error och ett rysligt snävt inventory som på sin höjd rymmer en normalstor jo-jo och en påse Ahlgrens. Inför varje ny situation måste jag fatta besvärande beslut; ska jag ha med mig vapen, örter, eller det där mystiska handtaget som säkerligen används för att öppna en hemlig port någonstans? Och hur jag samtidigt ska få med mig speldosan, medaljongen och guldpilen så att jag kan öppna kistan bakom någon gotisk staty förblir en gåta. Det är den gamla skolans skräck, som den bör och ska vara. Ammunition är en dyrbar raritet, och slösar man lite för mycket är det bäst att välja "Load Game".

Det är ingen komplicerad relation; Capcom ikläder sig rollen som sadist och jag är den tackamma masochisten. I dagens spelklimat är det en relation som alltmer sällan uppstår mellan interaktiv underhållning och spelare. Resident Evil Archives är en oas i ett annat ganska så torftigt utbud av laxerande spelupplevelser även om det är en trött formel. Men det till trots, så har att vara jagad av zombies som anser att en näringsrik och välsmakande munsbit är synonymt med mitt huvud har aldrig känts så uppfriskande.

En bra början på Skräckveckan. Utan tvekan!