Jag tycker om tv-serier mer än filmer. Eller ja, iallafall på vissa sätt. Vanligtvis känner jag aldrig att jag hinner bygga band till karaktärer i en film, det tar liksom mer än två timmar att lära känna dem. Och lär jag inte känna dem är det svårt att sympatisera med dem.
Efter ett tjugotal timmar in i en serie (vilket är ganska lätt att komma upp till idag) känns karaktärerna mer betydelsefulla - nästan riktiga. Jag engagerar mig i dem, blir deltagande och därigenom blir de författade individerna mer mänskliga. (Om de är tecknade spelar ingen roll). Av samma anledning uppskattar jag uppföljare; det blir lite mer än ett kort möte och småprat. Upplevelsen blir bättre och slutet desto mer sorglustigt.
Det är ganska märkligt hur något som inte fanns där tidigare trillar in i vardagen på ett bananskal, tar plats, trollbinder och sedan (ibland, iallafall) lämnar ett stort tomt hål (i motsats till fyllda hål?); "Vad gör jag nu?".
En favorit i repris?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar