En spelvärld av betong.

Otaliga gånger har jag försvarat interaktiv underhållning och bestämt förfäktat att spelmediet fortfarande är i barnaår - i väntan på ett avstamp in i en evolutionskurva - och att det någonstans i andra änden finns något mer, något storslaget. Det handlar inte om att spel någonsin kommer (eller borde) uppnå en flott kulturell status (ni vet, som konst, film och böcker), utan om kreativiteten som funnits, brunnit ut och falnat i glöd.

Spelmediet är en antites, det pratas om utveckling men i praktiken ser vi, nästan uteslutande, stagnation. Som en person vars hjärnskymslen till majoriteten har upptagits av spelutvecklares fantasier blir jag aningen bitter när ett media som är en så central del av mitt liv sakta börjar gå utför. Och det börjar bli slitet till den grad då det är svårt att ignorera längre.

Då är det skönt att veta att det finns killar som Jonathan Blow (ni vet, mannen bakom Braid?) och Terry Cavanagh (VVVVVV, som jag verkligen hoppas att ni har spelat trots den lite annorlunda titeln)!

Bland utslitna hoppknappar, söndertrycka avtryckare och illa medfarna anti-innovationer känns deras idéer som friska fläktar. Till och med bilderna försätter mig i någon slags själslugn - en harmoni - och påminner mig om att det finns hopp om mediet.

Deras pågående projekt, The Witness (Jonathan) och Untitled (Terry kallar det så, eftersom det inte har något namn ännu) kan ni följa här och här.

The Witness.

Untitled.