Världens 12 Bästa Spel - 11.

Eftersom jag bemödat mig med att göra en lista över världens tolv bästa spel känns det relevant att jag delar med mig av den, inte minst för att man ibland kan tro att jag har en examen i att klaga (ja, jo, jag är bra på det).

Det har tagit tid. Men tillslut har jag kommit till en punkt där jag känner mig nöjd.

Spelen kommer presenteras ett i taget, från nummer tolv och fram till det jag anser är det bästa som någonsin lämnat en spelutvecklare.

12. Ico.

11. Snatcher.

En pyramid omgiven av flammande skorstenar och ett öga som speglar lågorna - en granskande blick som identifierar vem som är konstgjord och vem som inte är det. Det är framtiden, och en dystopiskt historia om torterade själar i ett svart neo-noir där de skyhöga byggnaderna av metall endast lyses upp av neonskyltarna från sjabbiga gatukök och reklampelare.

Det är en stad fylld av mysterium, och mitt i den står en man utan minne.

Snatcher kan bäst liknas vid en digital serietidning; man pekar, klickar och undersöker medan en mörk, komplex berättelse, sprängfylld med referenser till kalla kriget, sakta utvecklas. Halva världens befolkning har mist sina liv, och nu, nästan femtio år senare, ikläder vi oss rollen som Gillian Seed i staden Neo Kobe, på jakt efter sitt förlorade minne och svar kring de bio-roid-livsformer som hotar Japan.

Det är en menydriven dektektivhistoria som träffsäkert målar upp en dystopi där världen tappat all tillit gentemot varandra, och där det inte längre finns utrymme för empati. I sig handlar inte tjusningen med Snatcher om de fåtal kommandon man i sin utredning besitter för att klicka sig fram mot berättelsens svar, utan snarare om att utforska alla skrymslen av det så omsorgsfullt utvecklade mikrokosmos Hideo Kojima (Metal Gear Solid) byggt upp. Känslan för futuristiska detaljer är uttömmande; beskrivningar av ett omstrukturerat kast-system, teknikutveckling, kultur, nya yrken och deras inverkan på samhället. Varje karaktär har sin egen historia och sina egna motiv.

Med dagens standard är det en stor bit att tugga - men 1988 var ett förstaperson-perspektiv med en sådan komplicerad skildring av ett fiktivt universum inte bara sällsynt - det var oerhört. Över tjugo år har gått, och Snatcher är fortfarande ett av de få spel som lyckas få en påhittad verklighet att framstå så gripbar och påtaglig att den känns autentisk.

Alla borde uppleva Neo Kobe och dess mysterium minst en gång under sitt spelande liv.