Pokékort 2011.

"Surskit", alltså. Verkligen? Och vad betyder "SUPREME VICTORS" som så versaltungt pryder omslaget - överlägsen Victor, fast i plural?

Nåväl.

Under gårdagen köpte jag ett paket Pokémonkort - och det är, faktiskt, ingen större skillnad mot för tio år sedan. Men en mindre omfattande renovering har tillfogats i marketeringens favör. Bland annat får man nu en holografisk bild i varje paket, något som Trading Card Game "lånat" från den första serien samlarkort (jag pratar om den du inte minns eftersom ingen köpte dessa sabla kort - de försvann så småningom).

Holografiska bilder har ett högt värde på skolgården; är fler paket synonymt med fler kort av ansenlig rang är tjatet på föräldrarna ett faktum.

Om jag inte missminner mig helt fick man också tolv kort i varje paket - inte tio, som idag. Ändå tycks prislappen ha bestått, vilket inte känns ens i närheten lika rättskaffens som utstuderat och slugt. Majoriteten av föräldrarna engagerar sig helt enkelt inte nog för att märka skillnaden, och barnen är för upptagna med att "fånga alla" för att varsebli att två kort plötsligt lyser med sin frånvaro. Bilderna i sig är dessutom av sämre kaliber än när det begav sig, min Growlithe ser ut att ha Downs syndrom - och det säger en helt del om energin som gått åt till att skapa dessa kort.

Jag vägrar tro att de nuvarande tio korten, som dessutom är grafiska hafsverk, är en avsevärd besparing i förhållande till de ursprungliga tolv. Att The Pokémon Company International dessutom haft en stadig grupp supportrar sedan tretton år tillbaka gör att det känns både oförtjänt och nedrigt att det råder en sådan tydlig brist på generositet.

Det är ingen besparing, bara snålt.