Stjärnräv.

Nu vet jag inte vilka kriterier man bör uppfylla för att recensera en Youtube-video, men jag har satt ut mina egna; ett tangentbord.

Bedömningen; awesome™!

Nintendo - It's a love story.

Jag vill ventilera min sviktande uppskattning av Nintendo.

För att vara ett företag som insisterar på nya idéer är Nintendo ofantligt bakåt strävande i sitt sätt att tänka. Av någon anledning har den kreativa kanonen riktats mot hårdvaran snarare än de spel som borde vara motivet att köpa Nintendos system. Ständigt predikas det om banbrytande, nyskapande och epokgörande idéer som aldrig blir mer än en fotnot, en spelmässig parentes, eftersom de aldrig egentligen utnyttjas på ett oumbärligt sätt (det finns undantag, jag vet). Hårdvaran är ny och fräsch, men spelen är 10 år gamla.

Varför detta hyckleri, Nintendo?

New (något jag förmodar var tänkt att sälja spelet) Super Mario Bros är ett perfekt exempel. New (ny), vilket per definition betyder modern, oanvänd, förut okänd eller färsk, är verkligen inte ett korrekt sätt att beskriva ett spel som ter sig exakt överensstämmande med sina 10 år äldre bröder, med undantaget för mer förutsägbar, själlös bandesign och gimmickosande svampar. Ännu mer eländigt är det att den nedre touch-skärmen inte ens används.

Detta summerar perfekt Nintendos inställning på pricken.

Nästan uteslutande lutar de sig tillbaka på trötta gimmickar som strukit kärnspelare mothårs; ett släkte de dessutom allt mer sällan adresserar. Att rikta sig till en casual-publik som älskar tillfällig förströelse har varit fiffigt marknadspolitiskt sett, men hur länge kan man med färgglada spel dölja att "familjespelen" ofta egentligen är precis samma sak som det där andra "familjespelet", som dessutom är en väldigt solkig produktion men ändå säljs till fullpris? Är människor verkligen såpass omdömeslösa och okritiska?

Ny hårdvara för att locka köpare, sedan skapas samma spel om, och om, och om, och om, och om igen...

Det stör mig att ett så tonsättande företag stått på tomgång så länge. Allt de rör vid förloras på ett eller annat sätt. I stort sett alla de titlar vi idag väljer att ge epitetet "hardcore" dras (alltså i negativ bemärkelse) med rörelsekänsligheten istället för att förgyllas utav den.

Super Mario Galaxy 1/2.
The Legend of Zelda: Twilight Princess.
New Super Mario Bros Wii.
Donkey Kong Country Returns.
Super Smash Brothers Brawl.

Inget av ovan nämnda spel använder egentligen rörelsekänsligheten - istället är det en påklistrad parasit som på något vis är tänkt att rättfärdiga ett i själva verket underbart men helt obrukat koncept. Det är nästan sötsmaskigt tragiskt att den bärande idén som är tänkt att sälja systemet är det som försvagar upplevelsen allra mest.

Wii 2. Project Café. Nintendo Feel (Fiil?). Kalla den vad fan ni vill, men se för i helvete till att använda någon utav de möjligheter ni bäddar för. Det är ju, trots allt spelen, den råa skaparkraften, som gjorde er så vackra till att börja med. Era as.

Dag #8,079.

Jag är vuxen. Någonstans finns papper som säger det iallafall; dricker kaffe och allt sånt (läs: fullkorn). Så i teorin är jag vuxen.

© Verkligheten däremot är en annan femma.

Självklart är det en ganska markant skillnad gentemot då jag var 8 år - till och med mot när jag var femton. Man hade sina hyss, tankar och idéer. Och även om jag är en (till större delen) annorlunda person idag hänger vissa manér kvar; barndomsspår så djupt rotade att de inte går att befrias ifrån. På gott och ont.

I mitt fall handlar om det om hur jag räknar pengar; alltså i paket med Pokémonkort. Det sker per automatik. Köper jag de där nya fräsiga jeansen kostar de inte 500 kornor utan helt enkelt 10 paket Pokémonkort. Ett nytt spel till min svarta monolit kostar 12 paket Pokémonkort. Ja, ni fattar.

Det är ett invant beteende, reptilhjärna, något som förlängt sig ner i ryggraden; jag kommer räkna mitt första husköp i Pokémonkort när jag är 35 och har egna barn.

Känns faktiskt ganska coolt, när man tänker efter.

Drömhuset.

Jag gillar hur Barbie så medvetet driver med Interpols totala oförmåga att lokalisera henne; den tjocka stickade tröjan fullkomligt skriker om extrema minusgrader medan den snygga backdroppen från Malibu Vacation utanför fönstret visar svajande palmer.

Förstklassigt, Barbie!

Ogratis Spotify!

Spotify började sin marknadsföring genom "inbjudningar" (invites), med vilka man fick tillgång till ett fullständigt abnormt omfattande musikutbud. Sedan kom den där väntade ursäkten, urskuldan, då all musik plötsligt (men helt naturligt) skulle licenseras. Lika väntat blev användare ruskigt labila över att det enorma bibliotek de vant sig vid plötsligt reducerades kraftigt.

Det är inte helt olikt diskussionen som nu har uppstått; extrema åsikter helt utan saklighet och substans.

Rätten att gnälla har man alltid, och givetvis är användarbasen upprörd över att ett företag som byggt upp sitt varumärkte till stor del genom att vara ett lagligt (och framförallt lättillgängligt) gratis alternativ nu börjar ta betalt. All musik finns inte på Spotify, det är också det vanligaste argumentet för att inte betala för sig, men något så trivialt som 50 kronor i månaden för i princip obegränsad tillgång till den musik som finns tillgänglig på tjänsten är mer än överkomligt. Framförallt är det ett sätt att utveckla tjänsten, vilket både företaget bakom och vi som användare vinner på. 

På forum ekar handfallna påståenden utan verifikation; "jag vill inte betala för att jag har inte betalat innan". Givetvis är "gratis är gott" en lite för omfattande mentalitet för att det i en handvändning skall gå att övertyga de människor som bär på dessa åsikter. Men kan de styrka sina yttranden om varför vi inte ska betala? Nej, absolut inte - och ändå är det så vedertagen kritik bör, och ska, fungera.

Givetvis är en del kritik fullt befogad sådan; Spotify har vänt sin främsta målgrupp ryggen vid två separata tillfällen. Däremot har tjänsten aldrig slutat utvecklas i rätt riktning. Att det inte skulle vara värt 50 kornor (som dessutom knappt räcker till en någorlunda acceptabel lunchmacka) är löjligt absurt. 

It's oh so quiet, oh so still...

Luften är tung av ihålig, rostig metall. Bakom den; industriskrammel. Kanske hörs en hostning från en av de svarta liksäckarna nere i bårhuset.

Hårdkärna?

Spelare som sökte obönhörligheten i prövande och frustrerande utmaningar brukade kallas "hardcore". För dem fanns en spelvärld bortom EA och mainstreamtitlar (som det där udda japanska spelet du aldrig köpte bara för att omslaget såg lite för vågat ut). Idag är i princip allt som inte heter Cooking Mama värt epititet hardcore.

Betydelseförskjutningen beror delvis på en bransch där "kommersiellt" har blivit mer och mer av ett ledord; högriskprojekt är en raritet och uppföljarna har blivit påfallande många. Men det beror också på ett paradigmskifte; nästan enstämmigt skriker nördkulturen ut målande utläggningar om hur "spel är konst" och "något mer än spel". Anländadet av Wii var spiken i kistan (jag klandrar ingen, det är en naturlig utveckling).

I mitt förra (egentligen förrförra) inlägg skrev jag om en stereotyp; en öldrickande kille i vit t-shirt som spelar Halo över Xbox Live. Den stereotypen spelar varken DoDonPachi Daioujou eller Nintendogs. Iställer landar vi halvhjärtat i den allra bredaste (och tråkigaste) mittfåran bland de säkra korten (Call of Duty, Halo, Grand Theft Auto - ja, ni vet). Saker som obskyra spelsamlingar, highscore, milslånga combos och ett genuint intresse betyder ingenting längre. Äger man i princip en enda konsol (eller något man överhuvudtaget kan spela på) utom Wii är man idag hardcore. 

Självklart har titeln som elitist (även om det kan diskuteras) inte någonsin haft något direkt värde, men det känns förbannat tråkigt att "hardcore" numer innefattar allt som inte är rosa, fluffigt, bajsar regnbågar och heter "Blow-up Seahorses In Fun Land II".

Och innan någon öppnar e-käften och spyr lite e-galla över mig; nej, det var inte bättre förr - bara annorlunda.