Red Riding Hood.

Red Riding Hood är en enda lång pretentiös fantasyklyscha om kärleksproblem, människor med den där typen av hår som inte ger vika en för varulvsstrid (ni vet, James Bond-sorten fast utan charm?) och talande djur.

Upptäckten att varvular, zombies, vampyrer och andra sagoväsen nästan undantagslöst reulterade i direkta kassasucceér får mig osökt att tänka på en åttaåring som lyckats övertyga sina två bästa kompisar om att smeta bajs på väggarna är det bästa som hänt sedan Pokémon. Det är bokstavligt talat skitkul för alla utom de som kan knyta sina egna skosnören.

Cathrine Hardwicke är en av de åttaåringarna.

Men hon vet utan tvekan vad hon sysslar med. Storslagna (om än dåligt animerade) vyer varvas med överdramatiska dialoger där allt utom orden ligger i fokus; allt för att locka den tonårspublik som gjorde Twilight så framgångsrik. Men Red Riding Hood är inte som Twilight - Red Riding Hood är Twilight. Om än i ny förpackning; en nygammal sådan.

Det känns billigt; som att lathet var ett ledord. Dåligt framställd och krystad tonårskärlek med ett töntigt "Jag är farlig, kom inte hit men kom hit ändå"-tema stämplat rakt över filmduken varvas gång på gång av undermåligt filmade actionsekvenser där att försöka gissa vem som just slog vem är intressantare än karaktärerna själva. Att dessutom klistra ett tema som Rövluvan över vad som förmodligen egentligen bara började som en horribelt skriven film känns som ett desperat försök att på något vis göra oss i publiken intresserade, att engagera oss i det fruktansvärt misslyckade kaos som råder i nästan två timmar. 

Likheterna med bröderna Grimms historia är dessutom få, och de som på något vis råkat komma med längs vägen förstör mer än vad de gör nytta. Red Riding Hood hade, som film betraktat, mått bättre utan Red Riding Hood. Kommersiellt hade det varit en annan historia.

I slutändan är Red Riding Hood, i gott sällskap, trevlig underhållning även med cynikerbrillorna på.