Actiongenrens kallaste potatis...

Duke Nukem fungerade utmärkt i en tid då pottfrisyr med uppsprayad snedlugg, prassliga seglarjackor (Henry Lloyed?) och Backstreet Boys var lika populärt som Apple-produkter är idag, men redan minuter in i det ofattbart försenade Duke Nukem Forever står det klart att varken hertigen själv, eller någon av de femtioelva utvecklare som spelet passerat, har något att erbjuda 2011.

På papper verkar rymdskurkar och spelvärldens största antidiplomat, som även denna gången beväpnats med en snitsigt utformad arsenal innehållande allt från hagelsprak till radiostyrda bilar, inte som en horribelt katastrofal idé - men det är det. Om något så är Duke Nukem Forever ett antiklimax utan dess like, och ett bevis på vilken häxblandning av tafatta idéer i ett virrvarr av fruktansvärt medelmåttiga designdirektiv som bollats mellan diverse utvecklare under det senast årtiondet; en slags sammanfattning av spelmoment vars "bäst före"-datum sedan länge passerat.

I grund och botten handlar det ändå inte så mycket föråldrad design, om den fruktansvärda bilduppdateringen, att grafiken pendlar mellan horribel och olidlig, de fasansfulla animationerna eller ens laddningstiderna som får Sagan om Ringen-trilogin att kännas som en normal-lång reklamfilm, utan om att hertigen helt har tappat stilen - eller snarare att utvecklarna försökt leva upp till arvet utan att fundera över hur man bäst åstadkommer det, än hellre om man ens borde.

Ett perfekt exempel:

Duke kissar på golvet, fattar ett stadigt grepp om en närliggande bajskorv som om av någon anledning råkat hamna på golvet (ni vet, offentliga toaletter), slänger den på väggen ovanför pissoaren och utbrister, med sin klassiska machoröst, "I've got balls of steel".

Tar man då bort den nostalgiosande repliken, som är direkt lånad från en tidigare installation, och retrocharmiga Duke själv ur ekvationen, känns det, i ärligheten namn inte alls speciellt Duke Nukem - det är, bara - endast - förlamande uselt och ett patetiskt försök till avantgarde, något jag inte känner igen från äldre delar i serien där ledordet istället var "tufft".

Om en spelmässig, och dessutom polygonfattig, pungspark (den välriktade sorten) var målet med fjorton års utveckling så har ni lyckats, 3D Realms (ja, ni också Triptych Games, Gearbox Software och Piranha Games).

Duke Nukem Forever har varit ett stående skämt det senast årtiondet, och det verkar fortsätta så - av helt fel skäl.

┗┃￣□￣；┃┓ ｶﾞｰﾝ!!

Hur ska du ha det, Doc?

The Bat-copter.

"Är du en jungfru i nöd...?".

Det råder många debatter kring spelmedia idag; är det inte om våldet som förvandlar våra barn till labila yxmördare i gul regnjacka (tänk Christian Bale i American Psycho), så är det kvinnosynen som väcker giftiga åsiktsutbyten. Förvisso har både filmskapare såväl som spelutvecklare insett att deras mindre intellektuellt eller romantiskt inzoomade kvinnliga tittare också vill ha ett tuggben emellanåt, och då får Kiera Knightley får skjuta pilbåge eller vifta med något vasst (fastän att hon knappt har fysik nog att lyfta en normalstor katt) medan hon pratar "tufft". Men är politisk och anatomisk korrekthet verkligen synonymt med nöje?

Jag tror inte det.

Samhället  uttrycker unisont bestörtning och äckel när en lättklädd kvinna traskar omkring på en oljeprom, men inte över att en manlig extremt anabolastinn superhjälte med tillhörande hakparti räddar en vän jungfru från undergång, fastän att det i sig är minst lika "sexistiskt". Råder det en slags universell lag som säger att könsdiskriminering är enligt spelreglerna så länge det involverar kallt stål, blonda krigare och drakar?

Tiden innan påhitt som "jämställdhetsbonus" (att man oavsett kön ska behandlas lika ser jag som en självklarhet, men upptåg som tar ekonomiskt strupgrepp och tvingar fram en jämbördig föräldraledighet är inte rätt väg att gå. Eller vad tycker ni, Skatteverket?) hördes jämmer och klagan över att det var en markant fördel att arbeta gentemot att vara hemma på blöjjour. Då gick det utmärkt att som kvinna vara arg och uttrycka missnöje över situationen, men som man hade man inget kverulera över fastän att tiden med barnen är något som aldrig kommer åter medan arbetsmarknaden består.

Jag säger inte att kvinnor ska sitta hemma, virka och torka rumpor - däremot säger jag att det finns två sidor av allt, varav en, i just i denna typ av fråga, grovt har kommit i skymundan.

Om She-Girl (finns hon?) dödar Skeletor och räddar (för att vända på rollerna) Leonardo Dicaprio från ett olyckligt slut ska det vara för att det var den faktiska avsikten, inte för att ha politiska aspirationer -  något slags jämbördigt ideal - som påklistrat inkräktar på fiktionen.

Kan inte uppdiktade historier - lek, på låtsats - få vara just det utan att bli ett politiskt minfält?

Aquaman.

Matematikens Gudar.

Ibland inser jag med fantastisk klarhet varför jag älskar interaktiv underhållning - vid tillfällen som när till exempel ett rakt Tetrisblock uppenbarar sig och smidigt slinker ned och fyller ut en tidigare otrevlig avgrund i mitt radbygge; ett perfekt spelögonblick. Det är kravlöst, roande och utmanande, men framför allt uppmuntrar det spelaren, och det känns ju som en formel som är ganska given för underhållningsformen; avkoppling och nöje.

Med tiden har det tyvärr skett ett betydelseskifte; uppmuntra har plötsligt blivit granne med tvinga, och perfekta spelögonblick är ersatta av en lista med diverse obetydligheter att bocka av.

Jag tänker främst på World of Warcraft, som i grund och botten består av vansinnig samlarmani och sifferonani - man samlar för att raida, och när man raidar samlar man för att kunna fortsätta raida.

En sluten cirkel - man använder sina siffror för att minska fiendens siffror så att man kan få bättre siffror.

Givetvis finns också dagliga sysslor som att döda en särskild boss som slumpmässigt väljs ut av spelet dagligen, och vars bortgång man sedan belönas för - en belöning som direkt leder till fler digitala prylar som ger mer fördelaktiga siffror. Eftersom man som spelare väldigt gärna vill raida och därmed är i behov av gynnsamma siffror får man självklart definitivt inte missa en enda dags arbete (och ja, jag väljer det ordet, för det är precis vad det är).

Är du som läser möjligtvis en föredetta, eller kanske aktiv, frambringare av digitala eldklot eller liknande, känner du säkert igen dig. Om ditt mål var toppen känner du också till ångesten och frustrationen över att missa en samling Emblems som kunde blivit en skinande rustning (bättre siffror) följande onsdag om det inte vore för det otäcka besöket hos farmor...

Parallellt med denna eviga jakt på nummer, råder det någon slags epidemi i Azeroth som direkt förvandlar (för att generalisera en aning) alla spelare till antingen idioter eller elitister med ett ego så svullet att Anna Bok framstår som prinsessan på ärten i jämförelse. I fokus ligger, förstås, siffror; "Har din hjälm verkligen rätt siffror för att du ska få vara med och leka?". Och hur många e-individer är det inte som till höger och vänster delar ut "fucking n00b", och bestämt hävdar att alla andra är idioter trots att de är dem själva som ligger med ansiktet neråt i elden?

Det är, sannerligen, inget trevligt klimat.

Jag hade, tidigare i vecken, återigen tänkt besöka Azeroth, men vid närmare eftertanke spenderar jag nog hellre min sommar med Tetris. Eller med kolera.

Koreacraft.